Precis som medicinskt VÄrden har utvecklats frÄn blodutslÀpp till bakterieteori, de medicinska utrymmen som patienterna bor i har ocksÄ förÀndrats. Idag försöker arkitekter och designers hitta sÀtt att göra sjukhusen mer bekvÀma, i hopp om att avkopplande utrymmen ska leda till bÀttre ÄterhÀmtning. Men att bygga för helande innebÀr lika mycket empati som att syntetisera kalla, hÄrda data.
“En del av den bĂ€sta vĂ„rden kan vara att hĂ„lla mĂ€nniskor lugna, ge dem utrymme att vara ensamma – saker som kan tyckas oseriösa men som Ă€r riktigt viktiga”, sĂ€ger Annmarie Adams, professor vid McGill University som studerar sjukhusarkitekturens historia.
PÄ 1800-talet populariserade den berömda sjuksköterskan Florence Nightingale paviljongplanen, som innehöll avdelningar: stora rum med lÄnga rader av sÀngar, stora fönster, mycket naturligt ljus och gott om korsventilation. Dessa konstruktioner grundades av teorin att fuktiga inomhusutrymmen sprider sjukdomar. Men avdelningar erbjöd nÀstan ingen avskildhet för patienter och krÀvde gott om plats, nÄgot som blev svÄrt att hitta i allt tÀtare stÀder. De innebar ocksÄ mycket promenader för sjuksköterskor, som fick traska upp och ner i gÄngarna.
Under det kommande Ă„rhundradet försvann fokus pĂ„ naturligt ljus till förmĂ„n för att prioritera sterila utrymmen som skulle begrĂ€nsa spridningen av bakterier och rymma en vĂ€xande mĂ€ngd medicinsk utrustning. Efter första vĂ€rldskriget var den nya normen att gruppera patienters rum runt en sjuksköterskestation. Dessa konstruktioner var lĂ€ttare för sjuksköterskor, som inte lĂ€ngre behövde vandra lĂ„nga korridorer, och de var billigare att vĂ€rma och bygga. Men de behöll en del av utrustningen frĂ„n Ă€ldre behandlingsanlĂ€ggningar, som sanatorier dĂ€r patienterna skulle Ă„terhĂ€mta sig under lĂ„nga perioder; bĂ„da hĂ€rmade tjusiga hotell med utsmyckade lobbyer och god mat, Ă„tgĂ€rder som syftade till att övertyga medelklassens mĂ€nniskor att “de hade det bĂ€ttre pĂ„ sjukhus Ă€n hemma nĂ€r de var allvarligt sjuka”, skrev Adams i en artikel 2016 om sjukhusarkitektur för Canadian Medical Association Journal. Denna design, hĂ€vdade hon, var tĂ€nkt att ge mĂ€nniskor tro pĂ„ institutionen: “ett verktyg för övertalning, snarare Ă€n helande.”
I slutet av 1940- och 1950-talen förvandlades sjukhusen igen, denna gĂ„ng blev de kontorsliknande byggnader utan krusiduller eller mĂ„nga funktioner avsedda att förbĂ€ttra upplevelsen av att vara dĂ€r. “Den var verkligen designad för att vara operativ och effektiv”, sĂ€ger Jessie Reich, chef för patientupplevelse och magnetprogram för sjukhuset vid University of Pennsylvania. MĂ„nga av dessa rum hade inga fönster alls, pĂ„pekar hon.
I mitten av 1900-talet hade sjukhuset blivit ungefĂ€r motsatsen till vad Florence Nightingale hade förestĂ€llt sig, och mĂ„nga av dessa byggnader, eller de som Ă€r modellerade efter dem, Ă€r fortfarande i bruk idag. “Det typiska sjukhuset Ă€r utformat som en maskin för att ge vĂ„rd, men inte som en plats för helande”, sĂ€ger Sean Scensor, rektor pĂ„ Safdie Architects, ett företag som nyligen designade ett sjukhus i Cartagena, Colombia. “Jag tror att det som saknas Ă€r empatin för mĂ€nniskor som mĂ€nniskor.”
Ăven om Nightingale till stor del hade opererat pĂ„ anekdotiska bevis för att ljus och ventilation var viktigt, hade hon haft rĂ€tt â men det tog över ett sekel för forskare att samla in kvantitativa data för att backa upp henne. Till exempel, en central studie frĂ„n 1984 publicerad i Vetenskap följde patienter efter gallblĂ„soperation. De 25 patienter vars rum hade utsikt över grönska fick kortare sjukhusvistelser och tog fĂ€rre smĂ€rtstillande mediciner Ă€n de 23 patienter vars fönster vette mot en tegelvĂ€gg.
